Historik

Redan på 1100-talet levde eremiter i profeten Elias efterföljd på berget Karmel i norra Palestina. På 1200-talet fick de en regel av den salige Albertus, Patriark av Jerusalem, och blev känd som "Den Heliga Jungfrun Marias av Berget Karmels Bröder". Deras liv var helt inriktat på bön och försakelse, samt att "dag och natt begrunda Herrens lag".

Senare tillkom de två andra ordensgrenarna: Karmelitnunnorna och den sammanslutning av lekmän som tidigare kallades "Karmels tredje orden", men som idag kallas "Karmels Sekularorden".

På 1500-talet blev Teresa av Avila och Johannes av Korset initiativtagare för en förnyelse av orden. Denna reformrörelse ledde så småningom fram till en självständig gren av karmelitorden, de s.k. oskodda karmeliterna (OCD). Det är denna gren som de svenska sekularkarmeliterna tillhör.

Påven Leo XIII (1878-1903) sammanfattade Karmels spiritualitet i ett brev till ordensgeneralen: "Sprid och främja bönens ande i Karmel. Särskilt är tre saker nödvändiga: Tystnad, ensamhet och försakelse. Om dessa saknas finns det ingen bön. Men utan bön, inget Karmel."

Karmelitorden i Sverige

Före reformationen fanns karmelitkloster i Landskrona, Sölvesborg, Varberg och Örebro. Sedan 1956 representeras orden på nytt i Sverige av Karmelitsystrarna i Glumslöv och sedan 1967 också av Karmelitbröderna i Tågarp i Skåne. Systrarna lever sitt helt kontemplativa liv i klostrets avskildhet (klausur), medan bröderna jämte sitt böneliv i ensamhet även utövar själavård och driver ett reträtthem.

Gemensamt ger de ut tidskriften "Karmel", och karmelititsk litteratur på det egna bokförlaget Karmel. En av de mest lästa författarna av andlig litteratur i Sverige idag är karmelitbrodern Wilfrid Stinissen.